Ögonblicken

Jag tror man brukar säga att Mot fyren är en bättre roman än Mrs Dalloway. Det stämmer nog. På samma sätt stämmer det säkert att Mozarts fyrtioförsta symfoni är bättre än den fyrtionde. Strukturen är mer utvecklad. Fokuset är skarpare och jämnare.

Ändå jag själv hellre Mrs Dalloway och lyssnar hellre på fyrtionde symfonin. I dem finns de enskilda ögonblicken som drar en tillbaka gång på gång. De enskilda ögonblicken är omöjliga att överträffa, även om de snart blir slitna slitna både av min egen läsning/lyssning och av hård användning i massmedia.

När det handlar om att begära någonting, om att bli beroende, är det alltid det enskilda ögonblicket som väger tyngst. Man blir inte fast på en struktur. Jag tänker inte: jag måste ännu en gång uppleva det precisa förhållandet mellan den och den av verkets delar. Jag tänker "La-dada-La-dada-La-dadada" eller "Mrs Dalloway sade att hon skulle köpa blommorna själv" - och sedan måste jag gå till bokhyllan eller stereon.